Intresseklubben antecknar

Idag var jag på apoteket (efter många om och men har jag fått tag i mina gula små påskäggspiller) och i vanlig ordning satt jag och tjuvlyssnade på folk medan jag väntade på min tur. Framför mig sitter en ung kvinna i 30-års åldern med ursprung i "något-annat-land", gissningssvis mellanöstern någonstans. Apotekerskan ställer först några frågor och ger henne sedan insulinpennorna som skrivits ut. Den unga damen frågar då vad det kostar och apotekerskan får upprepa två gånger att insulinet inte kostar något. Kvinnan tackar och går sedan därifrån.
Jag höll på att börja lipa. Kanske är det hormoner, kanske är det som jag är lite speciell, men jag kunde inte låta bli att tänka att i andra länder är diabetes en dödlig sjukdom. I ett land som drabbats av krig och hungersnöd hade hon kanske inte haft råd eller möjlighet att få insulin, eller för den delen mat. Och så hade världen varit en människa fattigare igen. Det är svårt för mig att förstå, hur kan man vara så lyckligt lottad som jag? Hur kan ett land vara så rikt och vänligt att vi utan att blinka förser våra diabetiker med mediciner de behöver?
Jag tror jag har drabbats av patriotism...!



Heja Apoteket!

På ganska exakt en månad har jag gått ner två kilo utan att egentligen göra något speciellt. Det måste vara all ost jag äter.

För en vecka sen lite drygt bestämde jag och min vän Eleonore oss för att göra som resten av Malmö stad och bege oss till IKEA. Allting gick väldigt smidigt då vi anlände till sängavdelningen för att hitta en sängram åt fröken E. När vi kommer in på avdelningen tar det uppskattningsvis en tiondels sekund innan Eleonore får syn på en sängram "som inte syns" och därför helt och hållet motsvarar hennes förväntningar. "Det är den rätte!" tjoar vi båda två och undersöker och antecknar. När vi tittat färdigt beger sig Eleonore till första bästa gulochblåklädda person hon kan hitta, som givetvis blir lika upprymd över Eleonores lycka. När vi pysslat med papper och ställt frågor om förpackningar och liknande så börjar vi bege oss vidare för nya fynd. Plötsligt stannar Eleonore upp- NI TVÅ HADE VARIT ETT JÄTTEFINT PAR! VISST FÅR JAG GE DITT NUMMER TILL HONOM?! Efter viss övertalning och efter att ha tagit betäckning bakom ett badrumsskåp far hon iväg med en lapp med namn, nummer och främsta fördelar. Den unga IKEAarbetaren råkar i något svårt chocktillstånd och lovar att ringa snarast. Detta firade vi med att ta en bild på mig med en slags krukväxt på huvudet. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte tyckte det var en lyckad bild och dag. Behöver jag nämna att han inte ringde? Men Henrik, om det är ditt riktiga namn, jag säger som Veronica Maggio: "Jag vet var du bor, och var du jobbar och var du gömmer dig! Mycket vatten ska rinna under många broar innan jag glömmer dig!"

I min skräppost (jo, jag läser den, haha) har det börjat komma lite intressanta mail som skiljer sig ur mängden av potensmedelreklam och olika sorters saker som jag antagits ha vunnit. Avsändaren är någon slags spelsida, många kvinnor fastnar ju i Bingo på nätet (Bingo! Mycket töntigt. Detta måste avvecklas!) och många män antingen försörjer sig eller försummar sig i pokerberoende. Med "många" menar jag egentligen att jag inte riktigt vet hur många, jag har läst det här någonstans. Klockan är nästan två på morgonen och jag är lite osammanhängande. Hur som helst så är detta något nytt, jag tror att det är en Monopolsida (jag har alltid hatat Monopol, kan ju inte de veta) och med Monopol menar jag spelet Monopol och inte någon sida som har monopol på något, hur som helst så blev jag lite chockad när jag öppnade min skräppostbox och det står, klart och tydligt: DU HAR HAMNAT I FÄNGELSE.
Jag var verkligen tvungen att tänka efter- har jag det?
Slutsats: Nej, jag är hemma i mitt vardagsrum.