Undersköterskans roll i samhället
Nu när jag ska bli sjuksköterska och halleluja och jag är så nöjd, så blir jag samtidigt så förvirrad över det enorma glapp mellan undersköterskans och sjuksköterskans yrkesroll. Trots att man oavsett vilket område man arbetar inom som undersköterska, så arbetar man under ledning av en sjuksköterska. Det är alltså oerhört viktigt att man som undersköterska förstår vad det är man arbetar med, för att kunna fatta rimliga beslut, ibland under press och med mycket liten tidsram. Trots att det innebär ett oerhört ansvar gentemot patienterna att arbeta som undersköterska, så har man successivt dragit mer och mer ansvar från undersköterskorna och lagt över på sjuksköterskorna som i sin tur blir mer och mer belastade. När såg jag någon av mina sjuksköterskor gå hem i tid senast?
Detta gör man av vårdsäkerhetsskäl, vilket är helt rimligt, med tanke på utbildningen som krävs för att man ska kunna kalla sig undersköterska. Under min utbildning fick jag bl a lära mig följande:
*"Zigenare gillar inte söta saker, så ge dem inte sylt". (Detta stod i en av våra läroböcker, dessutom utan källa, som jag tog upp med både biblioteket och rektorn, utan resultat).
*Det finns två former av desinfektion, värmedesinfektion (över 85 graders värme krävs för att mikroorganismerna ska duka under) och alkoholdesinfektion. "OBS värmedesinfektion är inte lämpligt för huddesinfektion!" Vilken nivå tror man att ens studenter är på om man tror att de inte förstår att man inte kan stoppa ner händerna i 85-gradigt vatten?
*"Börja inte knarka, det leder till socialt utanförskap". Denna kommentar har säkerligen både stoppat en och annan undersköterska från att gräva i pillerburken. Eller inte.
*"Börja inte röka, det är dåligt. Man luktar förfärligt." Vilket också måste ha känts relevant när man planerade kursinnehållet.
När jag nu läser vårdförbundets tidning och hur de arbetar för att vidareutveckla sjuksköterskeyrket, förbättra utbildningen öka kompetensen och överhuvudtaget lösa problem som finns runt om i vården, så slår det mig att man som undersköterska hamnar i någon slags limbo. Utbildningen för den som vill bli undersköterska är förlagd på komvux, dit många blir skickade av arbetsförmedlingen (som också finansierar det hela). Vid antagning till komvuxstudier styr behovet, dvs, de som har minst möjlighet att klara sig i arbetslivet har förtur till utbildningen. Det vill säga att om någon redan har fullgjorda gymnasiestudier med någorlunda betyg så har de mindre chans till utbildningsplats eftersom deras arbetsmarknadsvärde är högre. Detta är fullkomligt rimligt, om det inte vore för att det vore en yrkesutbildning. Nu har vi mängder med studenter som examineras varje år utan det minsta intresse för att arbeta inom vården. Vad medför det för våra vårdtagare och patienter? Vad ger det yrket för status? Eftersom många dessutom har mycket bristande kunskaper i svenska språket plus att en hel del fusk förekom både vid prov och inlämningsuppgifter, så undrar man hur mycket kunskap som egentligen emottagits. När man jämför "Kommunalarbetaren" (som trots allt koncentrerar sig mycket på undersköterskeyrket, även om det är en tidning för flera yrkesgrupper) och "Vårdfacket" så är skillnaderna enorma, och då tänker jag framförallt på innehållet i tidningarna. Kommunalarbetaren består av artiklar om nedskärningar i olika kommuner och landsting samt ståndaktiga uskor som gjort något bra för sin arbetsplats eller yrkesgrupp. Vårdfacket är på en helt annan nivå, en diskussionsnivå- och skildrar hur man faktiskt arbetar för att förändra och förbättra för sjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Varför tillhör inte undersköterskorna denna grupp? Och varför finns inte detta tänket i vår arbetskategori? Det är trots allt vårdandet av sjuka personer vi arbetar med, inte trimning av buskar eller rengöring av golv. Finns det någon där ute som tänker som jag?
Detta gör man av vårdsäkerhetsskäl, vilket är helt rimligt, med tanke på utbildningen som krävs för att man ska kunna kalla sig undersköterska. Under min utbildning fick jag bl a lära mig följande:
*"Zigenare gillar inte söta saker, så ge dem inte sylt". (Detta stod i en av våra läroböcker, dessutom utan källa, som jag tog upp med både biblioteket och rektorn, utan resultat).
*Det finns två former av desinfektion, värmedesinfektion (över 85 graders värme krävs för att mikroorganismerna ska duka under) och alkoholdesinfektion. "OBS värmedesinfektion är inte lämpligt för huddesinfektion!" Vilken nivå tror man att ens studenter är på om man tror att de inte förstår att man inte kan stoppa ner händerna i 85-gradigt vatten?
*"Börja inte knarka, det leder till socialt utanförskap". Denna kommentar har säkerligen både stoppat en och annan undersköterska från att gräva i pillerburken. Eller inte.
*"Börja inte röka, det är dåligt. Man luktar förfärligt." Vilket också måste ha känts relevant när man planerade kursinnehållet.
När jag nu läser vårdförbundets tidning och hur de arbetar för att vidareutveckla sjuksköterskeyrket, förbättra utbildningen öka kompetensen och överhuvudtaget lösa problem som finns runt om i vården, så slår det mig att man som undersköterska hamnar i någon slags limbo. Utbildningen för den som vill bli undersköterska är förlagd på komvux, dit många blir skickade av arbetsförmedlingen (som också finansierar det hela). Vid antagning till komvuxstudier styr behovet, dvs, de som har minst möjlighet att klara sig i arbetslivet har förtur till utbildningen. Det vill säga att om någon redan har fullgjorda gymnasiestudier med någorlunda betyg så har de mindre chans till utbildningsplats eftersom deras arbetsmarknadsvärde är högre. Detta är fullkomligt rimligt, om det inte vore för att det vore en yrkesutbildning. Nu har vi mängder med studenter som examineras varje år utan det minsta intresse för att arbeta inom vården. Vad medför det för våra vårdtagare och patienter? Vad ger det yrket för status? Eftersom många dessutom har mycket bristande kunskaper i svenska språket plus att en hel del fusk förekom både vid prov och inlämningsuppgifter, så undrar man hur mycket kunskap som egentligen emottagits. När man jämför "Kommunalarbetaren" (som trots allt koncentrerar sig mycket på undersköterskeyrket, även om det är en tidning för flera yrkesgrupper) och "Vårdfacket" så är skillnaderna enorma, och då tänker jag framförallt på innehållet i tidningarna. Kommunalarbetaren består av artiklar om nedskärningar i olika kommuner och landsting samt ståndaktiga uskor som gjort något bra för sin arbetsplats eller yrkesgrupp. Vårdfacket är på en helt annan nivå, en diskussionsnivå- och skildrar hur man faktiskt arbetar för att förändra och förbättra för sjuksköterskor och biomedicinska analytiker. Varför tillhör inte undersköterskorna denna grupp? Och varför finns inte detta tänket i vår arbetskategori? Det är trots allt vårdandet av sjuka personer vi arbetar med, inte trimning av buskar eller rengöring av golv. Finns det någon där ute som tänker som jag?
