Intresseklubben antecknar

På facebook finns det en liten knapp på alla applikationssidor (Ja! Jag älskar dem!) som det står "become a fan" på. Varje gång jag ser dem så ser jag framför mig en seriestrip med en människa som trycker på knappen och blir en fläkt... hahaha. Det är kanske sånt som bara är roligt i ens eget huvud?

Saker som gör mig lycklig:


1. När Sebbe somnar i mitt knä
2. Fint prat med sådana man gillar
3. Att få träffa kloka människor
4. Att titta på vackra saker (även i kategorin "skor" och "böcker")
5. Att jag kommit på rätt fot med vården igen

Just nu är det mycket arga känslor i media kring Anna Anka som är gift med artisten Paul Anka. Anna deltar i programmet "Svenska Hollywoodfruar" (tror jag i alla fall att det heter, jag har själv missat detta spektakel, och har därmed hamnat i ett anskrämligt utanförskap). Anna Anka går med sitt gladaste jag ut i TV och säger något i stil med att om ens man vill idka samlag så är det bara att hänga på, det är kvinnans plikt. Sen går hon vidare med att säga att hon gärna vill engagera sig politiskt i t.ex. kristdemokraterna varpå deras partisekreterare går ut och säger att det är bara att höra av sig. Det skulle han ju aldrig ha gjort för sen rasade hela KD och han fick dra tillbaka uttalandet om att Anna var välkommen till partiet. Vad jag inte förstår är varför man som svensk kvinna tar sin mans namn, om han heter Anka i efternamn? Hur seriöst låter det?
-Hej, det här är Anna Anka, jag skulle vilja beställa en...
-Haha, ja säkert. -Klick-

Hon påminner mig lite om Anna Skipper.

Jag pratade med en gammal vän igår, och det har gått ett tag sen sist. Därför roade vi oss med att dra upp gamla citat och andra lustigheter. Vissa gamla favoriter kände man ju igen, som t.ex: "måste du ha dina fucking jävla knän i mina fucking jävla kukknäveck?", men andra har försvunnit eller förträngts, som t.ex: "Min mage är... författare!" (men då sov jag, vilket är en bra ursäkt för det allra mesta). Vad som dock bekymrar mig av alla dessa bortglömda uttalanden är att jag vid något tillfälle, appropå ingenting ska ha sagt: "Hej, jag är Kattis Dammsugarslang!". Nu måste jag ringa sjukvårdsrådgivningen och höra om det inte finns tabletter för sånt här.

Jag har ju liksom alltid haft en touch av sentimentalitet. Jag vet inte riktigt var jag har fått den från, jag tror att det är någon slags socialt muterad gen från min pappas sida, det finns ju mycket sådant nu för tiden. Från maten, säkerligen, om man får fråga Annika Dahlkvist (se föregående inlägg).
I något infall minns jag vagt och har sedan fått det berättat för mig att jag sagt "min pappa har medicin så det räcker åt alla" vilket är en mycket märklig kommentar då min pappa verkligen inte hade några mediciner eller hade något med mediciner att göra i allmänhet, dessutom kom kommentaren utan något tillhörande sammanhang. Om man vill vara rationell (och tråkig) så kan man ju förklara det med att "barn säger ju så mycket" (för att ge ett exempel: min systerdotter tittar på skogen vi åker förbi och säger: det är apor där, trots att inga apor var synliga!). Min mor ehuru, må hennes själ vila i frid, var likt mig själv inte den tråkiga typen utan konstaterade snabbt att jag nog varit dotter till en medicinman i ett tidigare liv. En gång när jag var arg på henne så ropade hon in mig på sitt rum och så sa hon: "titta här" (pekar mot tv:n), "det är dina släktingar". TV:n visade indianer och det tog ett tag innan jag förstod vad hon menade. "Det var nog då du svalt", sa hon. Fast sen sa en spåtant till mig när jag var 20 att det inte alls det var då, utan i ett kloster för länge sedan. Men spåtanter säger ju så mycket.
Om några veckor är det tio år sedan mamma dog, det är lustigt hur saknaden liksom inte försvinner. Om fem år har jag levt lika länge utan henne som med henne. Hon kommer längre och längre bort från mig, ändå ständigt närvarande inuti mig med kloka råd, förmaningar, och indianberättelser.
Lite speciell känns medicinkommentaren nu ändå, nu när jag börjat utbilda mig till sjuksköterska. Någonstans hoppas jag att kunna föra henne och mormors minne vidare på något sätt, och kanske till och med få en dotter någon gång som säger "Min mamma har medicin så att det räcker åt alla".

Annika Dahlkvist är, om någon skulle ha missat detta, en läkare som gjort sig känd för LCHF- dieten. LCHF är en förskortning för Low Carb- High fat, man ska alltså äta lite kolhydrater och mycket fett. Och gå ner i vikt gör man tydligen från vad jag har hört, men nu har dieten även fått andra spännande effekter. På sin blogg skriver Annika att hon inte tänker vaccinera sig mot svininfluensan, eftersom hon aldrig varit sjuk i någon influensa, förmodligen för att hennes immunförsvar är så starkt p.g.a. kosten hon äter, samt att hon träffat mycket infekterade patienter i sitt arbetsliv och att utsättas för smitta utan att insjukna är som en slags naturlig vaccination.
Vad som bekymrar mig med detta är inte att Annika ska gå och bli sjuk, utan att hon ska smittas och sedan föra smittan vidare till sina patienter innan symtomen hunnit bryta ut. Svininfluensan är nämligen ruskigt smittsam, och smittar genom hudkontakt, därför verkar det riskfyllt att ha en läkare som springer omkring bland sjuka eller infektionskänsliga personer utan att ha vaccinerat sig. Vidare känns det lite tveksamt, rent etiskt, att gå ut i media som läkare och säga att en diet kan skydda mot infektioner, eller mot cancer som hon också nämner. Ett sådant uttalande kräver välgrundade vetenskapliga belägg. Och cancer, som har funnits långt tillbaka i tiden, även innan det fanns den typen av "onaturlig" mat som Annika Dahlkvist kallar det, och det förvånar mig att någon som genomgått en så lång universitetsutbildning, samtidigt kan skriva så ohämmat och med så tafatta argument.
Men det är väl som jag brukar säga, alla älskar en kvacksalvare.