Min pappa har medicin så att det räcker åt alla
Jag har ju liksom alltid haft en touch av sentimentalitet. Jag vet inte riktigt var jag har fått den från, jag tror att det är någon slags socialt muterad gen från min pappas sida, det finns ju mycket sådant nu för tiden. Från maten, säkerligen, om man får fråga Annika Dahlkvist (se föregående inlägg).
I något infall minns jag vagt och har sedan fått det berättat för mig att jag sagt "min pappa har medicin så det räcker åt alla" vilket är en mycket märklig kommentar då min pappa verkligen inte hade några mediciner eller hade något med mediciner att göra i allmänhet, dessutom kom kommentaren utan något tillhörande sammanhang. Om man vill vara rationell (och tråkig) så kan man ju förklara det med att "barn säger ju så mycket" (för att ge ett exempel: min systerdotter tittar på skogen vi åker förbi och säger: det är apor där, trots att inga apor var synliga!). Min mor ehuru, må hennes själ vila i frid, var likt mig själv inte den tråkiga typen utan konstaterade snabbt att jag nog varit dotter till en medicinman i ett tidigare liv. En gång när jag var arg på henne så ropade hon in mig på sitt rum och så sa hon: "titta här" (pekar mot tv:n), "det är dina släktingar". TV:n visade indianer och det tog ett tag innan jag förstod vad hon menade. "Det var nog då du svalt", sa hon. Fast sen sa en spåtant till mig när jag var 20 att det inte alls det var då, utan i ett kloster för länge sedan. Men spåtanter säger ju så mycket.
Om några veckor är det tio år sedan mamma dog, det är lustigt hur saknaden liksom inte försvinner. Om fem år har jag levt lika länge utan henne som med henne. Hon kommer längre och längre bort från mig, ändå ständigt närvarande inuti mig med kloka råd, förmaningar, och indianberättelser.
Lite speciell känns medicinkommentaren nu ändå, nu när jag börjat utbilda mig till sjuksköterska. Någonstans hoppas jag att kunna föra henne och mormors minne vidare på något sätt, och kanske till och med få en dotter någon gång som säger "Min mamma har medicin så att det räcker åt alla".
I något infall minns jag vagt och har sedan fått det berättat för mig att jag sagt "min pappa har medicin så det räcker åt alla" vilket är en mycket märklig kommentar då min pappa verkligen inte hade några mediciner eller hade något med mediciner att göra i allmänhet, dessutom kom kommentaren utan något tillhörande sammanhang. Om man vill vara rationell (och tråkig) så kan man ju förklara det med att "barn säger ju så mycket" (för att ge ett exempel: min systerdotter tittar på skogen vi åker förbi och säger: det är apor där, trots att inga apor var synliga!). Min mor ehuru, må hennes själ vila i frid, var likt mig själv inte den tråkiga typen utan konstaterade snabbt att jag nog varit dotter till en medicinman i ett tidigare liv. En gång när jag var arg på henne så ropade hon in mig på sitt rum och så sa hon: "titta här" (pekar mot tv:n), "det är dina släktingar". TV:n visade indianer och det tog ett tag innan jag förstod vad hon menade. "Det var nog då du svalt", sa hon. Fast sen sa en spåtant till mig när jag var 20 att det inte alls det var då, utan i ett kloster för länge sedan. Men spåtanter säger ju så mycket.
Om några veckor är det tio år sedan mamma dog, det är lustigt hur saknaden liksom inte försvinner. Om fem år har jag levt lika länge utan henne som med henne. Hon kommer längre och längre bort från mig, ändå ständigt närvarande inuti mig med kloka råd, förmaningar, och indianberättelser.
Lite speciell känns medicinkommentaren nu ändå, nu när jag börjat utbilda mig till sjuksköterska. Någonstans hoppas jag att kunna föra henne och mormors minne vidare på något sätt, och kanske till och med få en dotter någon gång som säger "Min mamma har medicin så att det räcker åt alla".
