Intresseklubben antecknar

- Varför söker patienten, syster?

- Det är mycket allvarligt, doktorn. Hon är frisk.

Hur som helst så har jag ju träffat en del friska personer i mina dagar så jag tänkte ge några tecken på att en patient mår bättre och bör få komma hem snarast.

1. Patienten (oftast kvinnlig patient) har börjat irritera sig på att krukväxterna är så eftersatta på detta stället. Börjar klättra på möblerna för att plocka bort vissna blad.

2. Personalen känner inte igen patienten pga t.ex. kraftig förändring i vikt, hon eller han har sina egna kläder på sig, hon eller han STÅR upp.

3. Patienten sitter precis brevid kaffekannan men ber dig ändå att hämta en kopp kaffe (räknas inte om patienten är fysiskt oförmögen att ta kaffe själv)

4. Patienten kan ALLA avdelningens rutiner och tider för rond, rast, rapport osv

5. Patienten är insatt i hela personalstyrkans kärleksrelationer

Jag har calici. Nu är det faktiskt lite synd om mig.

Hejdå

Tubtoppar. Eller vad som helst som har en tubtopp inblandat. För det första vet jag inte vad jag skulle ha för bh under, för det andra så ser de opålitliga ut. OPÅLITLIGA.

Nej, men den här är ju jättesnygg. Tills den ramlar av.

Såhär såg min arbetsplats ut för 100 år sedan. Jag känner inte igen mig.

Häromnatten drömde jag att det fanns en facebookgrupp som var emot min blogg, för alla som var med i den trodde att jag skrev om dem. Jag kände mig precis som Brenda Walsh. Jag har inte kollat på Facebook än, men jag kan inte tänka mig att det finns en sådan grupp. Jag överväger att starta en, det kommer utan tvekan ge mig MASSOR av läsare ;). Här kommer ett klassiskt citat från en sjuksköterska som varit med förut:

(Angående en student som gråtit, vi försöker komma på vad som gjorde henne ledsen)

- Ah, men, alla vet ju att det är nåt fel på folk som jobbar på natten!

Det roliga är att hon har rätt! Det finns överhuvudtaget inga belägg för att nattpersonal skulle skilja sig från dagpersonal, men alla vet att det är så, haha! Detta går igen i alla vårdformer. Myterna om nattpersonalen... hm...

Patient: Katarina... Katja. Du är skarp.

Jag: Skarp? Som en kniv?

Patient: Som en kniv? Nej, det är ju svenska!

Jag: Ja...?

Patient: Nej, alltså du är skarp. Du är värd många pengar... för den man som vill köpa dig. Eller kvinna!

Om det fanns något logiskt skäl till att skapa alla dessa idioter, så skulle det vara lagom timing att avveckla bildandet av flera. Behovet är nämligen täckt, kvoten fylld, vakansen inte längre vakant. Dessvärre verkar de ha parat sig med varandra, skaffat avkommor, som i sin tur nu befolkar stora delar av planeten. Det värsta är att de ser ut nästan precis som alla andra människor. Sammanfattat: tillväxt måste upphöra. Kom med något nytt.

Vad ska man göra? Vissa dagar är man så glad att ens största problem är att man bara har omaka strumpor i strumplådan i garderoben men idag är problemen så stora att de klättrar på väggarna och tornar upp sig i olika typer av konstellationer. Grejen är att jag plötsligt har fått för mig att jag måste skriva en bok. Alltså jag måste. Det är det som är problemet. Jag KAN ju inte. För det första så vet jag inte hur man gör. Alltså det är väl mest det. Var börjar man, hur fortsätter man och var slutar man och hur och varför och aaaaah. Nån stans måste det ju vara roligt att läsa också. Allting hade varit lugnt och fint om det inte var för att jag är så jädrans envis och nu måste jag göra detta. Det finns bara en sak att göra: Jag måste konsultera tant A och alla katterna.

/Jag lärde mig den hårda vägen

PS. Jag har fått numret till en viss person på akutkliniken... nu håller vi tummarna!