Receptionister. Otrevliga sådana. Gärna med kortklippt hår i s.k. "chic" frisyr i kombination med bjärt läppstift. Kan man inte rationalisera bort dem i all form av vård och ersätta dem med käcka ungdomar eller sådana där arbetslösa som måste rehabiliteras? Regeringen verkar ju väldigt arg och bekymrad över alla dessa människor som inte har ett jobb av en eller annan anledning. Jag är lite mer bekymrad för dem som har ett jobb, som på intet sätt sköter det, men ändå får stanna kvar. De skulle ta och "rehabiliteras".
Nej, men jag är inte alls bitter för att jag sitter hemma med sällskap av mina virus som bara förökar sig och jag får inte vara med. Det känns jättetrevligt. Innan idag försökte jag tryckutjämna för att locket i öronen skulle släppa. Då svartnade det för ögonen istället. Det finns helt enkelt ingen ände på eländet. Då finns det bara några saker som återstår att göra för att muntra upp sig själv:
1. Ringa en vän 2. Ringa Poolia 3. Leta upp mystisk indisk medicin i medicinlådan 4. Göra mystiska hopkok av ingefära och vitlök och annat som är starkt (utom paprika. Jag hatar paprika). 5. Titta på http://icanhascheezburger.com 6. Titta på roliga saker man kan köpa!
Vilket är anledningen till detta inlägg:
http://accessora.se har haft den goda smaken att ta in något så fantastiskt som det här:
ett litet smycke som heter Mini Granny Charm! Visst är det fantastiskt?! Man kan ha det som nyckelring föreslår accessora men jag skulle hellre vilja ha det på ett armband. De är gjorda i Danmark av ålskinn och mässing, och portmonnän går att öppna. Becksöndergaard heter företaget men nu kvarstår frågan: vem är designern och vill han/hon gifta sig med mig?
Jag är döende. Någon har smittat mig med ett förkylningsvirus och hela huvudet har blivit en sopstation för herr och fru Virus och alla deras avkommor. Det är helt enkelt jättesynd om mig. Jag vill göra denna lilla koloni uppmärksam på att jag vet var ni bor och kommer att vidta åtgärder. Med andra ord: ni ligger risigt till.
Jag vet att det är en del av er känsliga själar där ute som grubblar över vissa s.k. "comments" på Facebook. Detta är, som ni vet, inte någon festa-blogga-hångla-skvallra-ljuga-supa-blogg utan en djupt reflekterande samhällsdebatterande blogg och jag har inte för avsikt att skriva NÅGONTING om den s.k. "midsommaraftonen" som är nära förestående. Inga bilder, inget hångel, inget skvaller, inget porr, inga drinkar, inga utlämnanden INGENTING.
ABSOLUT INTE TILLÅTET!
Har jag berättat hur mycket jag hatar midsommar och ungefär alla andra högtider? Jag hatar till och med min egen födelsedag. Och eftersom denna blogg bedrivs av en tant så skrivs det bara om bakning och syjunta.
FÖRRESTEN SÅ HAR VI HAFT BESÖKSREKORD- IGEN! HEJA OSS!
De spelar den här ibland på jobbet, och varje gång håller jag på att börja storgråta. Ironiskt nog var det den första sången vi dansade till, som någon slags förvriden sanndröm.
Idag fick jag veta att AT- läkare inte ALLS det har någon legitimation. Jag ber så väldigt mycket om ursäkt, bloggen. Legitimation får man först efter avslutad AT- tjänst. De ska alltid hålla på och krångla de där, precis som jag skrev igår. Förresten så har jag fått en massa äckliga eksem på benen så jag misstänker att dr Fredrik har kastat någon slags förbannelse över mig, för jag ser ut ungefär som en spetälsk. Hej, beach 2010! Jag hatar det uttrycket, förresten. Idag var min första dag på nya jobbet, jag är så jävla nöjd. SUS Malmö är en märklig plats. Mer om det nästa gång.
Jag gjorde ett stort misstag och gick till vårdcentralen idag, med förhoppningen att jag kanske skulle få gå hem med något recept eller åtminstone en diagnos. Redan i receptionen förstod jag att förhoppningarna inte skulle infrias. De hade placerat mig hos den ökända doktor Fredrik. Då plötsligt slog det mig att tiden jag fått var ett återbud. Detta var alltså ingen slump! Någon hade lyckats undkomma doktor Fredrik och nu stod jag där istället med skägget i brevlådan. Låt mig förklara. I vården finns det något som heter AT- läkare. De får jobba ungefär som vanliga läkare men de måste diskutera sina beslut med sin handledare, som är en färdigutbildad läkare på samma plats. Eftersom AT- läkaren är rädd om sin legitimation och egentligen inte träffat så mycket patienter så håller han eller hon krampaktigt fast vid lämplig kurslitteratur, som inte sällan är mer eller mindre verklighetsfrånvänd. Dessutom så får de göra allt som ordinarie läkare inte vill göra, typ inskrivningar. Ungefär såhär kan en typisk AT- läkare se ut:
Eftersom jag visste att doktor Fredrik kunde vara lite speciell så tänkte jag att jag skulle ta i med hårdhandskarna redan från början. Ungefär såhär var vårt samtal:
Fredrik: Är det listningen? Jag: Ja. (Angående papper jag hade med mig) Fredrik: Varför har du kommit hit? Jag: Jag har gått vid din sida länge. (Nej, det sa jag inte, men om han sett sjunde inseglet skulle han kanske tyckt att det var kul). Jag: Jag har ont överallt. Aj, aj! Jag kan inte känna mina ben, jag är trött i min kropp. Fredrik: Är det sant eller säger du bara det för att någon sagt åt dig att det är så? Jag: -ridå-
Vid den punkten vet man att samtalet är över. Istället skulle dr Fredrik ringa en Neurologkonsult, trots min avrådan. Fördelen med att jobba inom vården är att man då kan göra såhär:
RING RING -Hej, det är doktorn -Hej, det är jag, din mongokompis. Jag vill fråga om en läkargrej. -Vad roligt! Var är du trasig? -Överallt, vad ska jag göra? -Hm. Om du börjar med att...
Idag har tanten fått ett udda erbjudande. Därför tänker vi inte på sånt här idag. Detta skulle tekniskt sett kunna vara tillåtet, MEN DET ÄR INTE TILLÅTET!!!
För att undvika eventuella missförstånd så vill jag bara förtydliga att det inte på något sätt strider mot svensk lagstiftning (mig veterligen) att idka älskog eller på annat sätt utbyta kroppsvätskor förutsatt att båda parter är med på det hela, att smittskyddslagen efterlevs, samt att utbytet inte stör allmänheten alltför mycket. Vad jag vill säga med föregående inlägg är alltså bara att jag tycker att jag i egenskap av mig själv, i större mån borde ägna mig åt ditten och datten än att spekulera i olika sätt att bedriva lust.
1. En sovmask. Sån som man har på ögonen. 2. En solstol, eller två. 3. Sällskap 4. En ny cykelkorg 5. Massage 6. Att Per Arne får besöka cykeldoktorn snart (JA! HAN ÄR ÄNTLIGEN TILLBAKA! TACK KÄRA OLA!)
1. Jag verkar ha glömt min hårborste i Istanbul. Resultat: jag ser ut som ett skatbo. 2. Jag har blivit jättetjock. 3. Vårdcentralen Sorgenfri verkar inte hitta den gröna knappen, alltså den som man svarar med, på sina telefoner. 4. Jag fyller år imorgon. Jag önskar mig en sån där sovmask som folk har på film. 5. Igår var jag på jobbintro och lärde mig jättemycket och blev jätteglad. Heja heja! Slutligen: Något som gjorde mig förvånad på ett sätt som gjorde att jag startade denna bloggen från första början. Låt mig förklara:
Igår var jobbintro på NP och allt var gemytligt som sig bör. Det som jag kommer skriva nu kommer att gå att härleda till en viss person så innan jag skriver något så vill jag bara säga att detta som gjorde mig upprörd inte på något sätt betyder att denna person är mindre värd som människa eller en sämre vårdare, utan bara att detta fenomen fascinerar och förvånar mig. De flesta på introduktionen var sjuksköterskor under utbildning, en del var nyutbildade undersköterskor. En av sommarvikarierna är färdigutbildad äldrepedagog samt har nu läst två år som sjuksköterska, alltså klart en klart högutbildad person med ett specialintresse för vård och omsorg. Under dagen framkommer det att samma person aldrig använt en lift. Nej, inte en skidlift, inte någon mystisk nyuppfunnen stålift som bara finns på ortopeden, utan en helt vanlig vårdlift som används till patienter som inte kan stödja på sina ben, vilket tyvärr inte är helt ovanligt bland äldre eller svårt sjuka personer. För några veckor sedan fick jag veta att en sjuksköterskestudent på sin examination, för första gången bytte en kateterpåse. För mig är detta fullständigt ofattbart. Hur kan man bestämma sig för att arbeta i vården, utan att ha tagit reda på det minsta vad det är som händer ute på avdelningen? Hur kan det vara möjligt att man kan läsa en hel utbildning som innebär legitimation utan att ha lärt sig det mest grundläggande? Hur ska undersköterskorna kunna ta delegationer från en sjuksköterska som knappt bytt en blöja? Framförallt så undrar jag vad ni gör när ni inte är i skolan? Sitter och fikar? Jobbar ni aldrig? JAG FÖRSTÅR INTE!
Jag sitter och lurar på att åka iväg på ett projekt med SIDA som går ut på att man skriver en uppsats utifrån en frågeställning om HIV/AIDS. Det finns tydligen ett projekt i något/några afrikanska land (varför kan jag aldrig lära mig att Afrika inte är ett enda stort land?) som jobbar med HIV frågor och efterlyser hjälp från kandidater inom vissa områden (socialt arbete, nursing science etc) eftersom det finns befintliga frågeställningar, men behövs någon som snokar i det.
Det är oklart var i Afrika (som fortfarande inte är ett enda stort land) projektet finns, men det verkar innefatta flera länder söder om Sahara. Eftersom det inte står på kartan var Sahara är och jag sov igenom alla geografilektionerna på högstadiet (Hej Eric, du var en jättebra lärare! Synd att australiens vegetation är så oerhört rogivande!) så har jag gissat lite. Det är nog bra om jag tar en kartläsare med mig.
Det är med stor sorg jag har lämnat Istanbul, tokiga gubbar, hemlösa katter, svettiga gator, burdusa försäljare, och fantastiskt stora byggnader. Jag är helt enkelt knasigt kär i Istanbul. Jag hoppas att jag snart kommer över det. För att fira återkomsten till Malmö (parkernas stad) har jag dagen till ära tagit på mig mina hello kitty trosor.
OBS! Det är inte rumpan på bilden som har skrivit inlägget!
Nu gäller det bara att hitta ett karlskrälle som har mod nog att ta på sig något sådant här:
Jag vaknade 11.50 för jag har inte kunnat sova inatt, varmt här. Sen skulle någon klippa gräsmattan. Hur som helst har jag i panik på 40 minuter ätit lunch, packat, städat, duschat, klätt på mig och börjat skriva detta inlägget. Ändå rätt bra tycker jag. Hur som helst så åker tanterna idag, så vi hörs igen på måndag! Om jag inte försvinner iväg med någon oljeshejk förstås :D. Förresten så har Anna en väldigt användbar bok som bl a innehåller frasen:"min svävare är full med ål" på turkiska. Jag ska se om jag kan leta upp "Hur många kameler vill du ha för din son?" Vad förvånade de skulle bli! En svensk som pratar turkiska! Hihi. Ha det fint, alla!
Puss, K
PS. Syrran, jag har läst den där "inte utan min dotter" nu, och den utspelar sig i IRAN. Helt annat land ;)
Dagens outfit: Tvärrandig tröja: (because randigt is the nya rutigt and also because tvärrandigt makes you phat) Håret uppsatt i en stram knut enligt hygienens alla regler: Om du vet med dig att du befinner dig på ett sjukhus som personal eller studerande (du kanske är medicine kandidat?) och samtidigt vet att ditt hår i nedsläppt tillstånd når till axlarna eller längre så är detta ett mode att ta efter. Gå alltså inte in med din långa lejonman till låt oss säga ETT PATIENTRUM ISOLERAT FÖR RESISTENTA TARMBAKTERIER speciellt inte om PATIENTEN INTE BARA HAR SMITTSAMMA DIARRÉER UTAN DESSUTOM ÄR INFEKTIONSKÄNSLIG. Bara ifall att, du skulle få för dig det. Om du sen ska lämna rummet, skulle övrig personal uppskatta om du samt lejonmanen STÄNGDE DEN YTTRE SLUSSDÖRREN SÅ ATT ÖVRIG PERSONAL KAN LÄMNA RUMMET NÄR BEHOV UPPSTÅR. Bara om det skulle uppstå, hehe. Nej, nu måste jag packa.
Ni minns säkert att jag hade lite otur i våras med en viss ung man som inte riktigt kunde skilja på sitt eget och någon annans. Nu har jag i alla fall inför utlandsresan skaffat en ny kille. Han heter Tarkan och ni kan se honom här nedanför. Ni kanske känner igen honom från TV för han sjöng en jättefin sång om kärlek och sånt för något år sedan.
Visst är han tjusig? Jag tror inte att någon kvinna skulle kunna tacka nej till mustasch PLUS hockeyfrilla! Man blir ju helt knasig på kuppen.
I Sverige har det ju länge pågått en diskussion om assimilering och alla har sina åsikter om detta: Hur, hur mycket, och vad får det kosta? Därför tänkte jag ta skeden i god mun (heter det verkligen så?) och försöka assimilera mig lite till landet jag kommer till. Jag insåg ganska snart att jag inte skulle komma så långt med en Fez (det används faktiskt i Egypten) men nu har jag till slut hittat en outfit som jag tror kommer göra att jag smälter in lite bättre i omgivningen. Fin va? Det här kommer gå finfint, det känner jag tydligt.
Jag har inte uppdaterat på ett par dar. Detta beror delvis på att livet kommit i vägen och delvis på att vi hade besöksrekord här på bloggen häromdagen och fastän jag försökt flera gånger att komponera inlägg så blir det bara bajstolle av allt ihop. Idag ska jag i alla fall masa mig till vinden (det är flera meter dit) och hämta min resväska. Ni vet varför va...? :D
Idag har något oväntat skett. I morse fick jag besök av en lång, mörk man med en klingande brytning. Jo, ni gissade rätt: det var Janoush! För er som inte har haft äran att lära känna Janoush så kan jag berätta att han är husvärd här i huset där jag bor. I X antal veckor har jag sökt honom med ljus och lykta för att min toasits inte sitter fast på toastolen. Alltså, jag ramlar av toan emellanåt. Janoush blev givetvis utom sig av förfäran när han såg att den tidigare hyresgästen bytt ut toasitsen själv: och till en sits som inte var original! Men Janoush fixar, det är hans jobb. När han skruvat fast sitsen så sa han: "Här kan du sitta som en prinsessa. Men ett varningens ord: risken finns att du somnar!". Det märks att det inte var första gången Janoush bytte en toasits.
Jag ramlade över en spännande länk idag och tänkte vara lite generös och dela med mig till mina medmänniskor: http://www.fluffbabes.se. Detta är inte vilken hemsida som helst utan en hemsida för kvinnor i sina bästa år som gillar rosa fluff. Bara det! Det finns en massa piffiga saker, bl a rosa parfymerat toapapper, högklackade galoscher för regniga dagar, men framförallt:
- håll i er nu-
DE HAR ETT AVTAL MED EN BEGRAVNINGSBYRÅ!
Jo, det är sant. Begravningar är alldeles för tråkiga och omoderna och det minsta man kan begära är väl att få göra sin sista resa i en rosa kista? Såhär skriver fluffbabes själva om sin idé:
"I livet har vi älskat ett bra party eller en middagsbjudning som våra vänner sent har kunnat glömma. Så vill vi att det ska vara på vår begravning också. Därför har vi skapat Never ending story och Angelbox by Fluffbabes (en kista som inte är som alla andra)."
Appropå gravar, så tycker jag mig höra hur mormor vänder sig i sin just nu...
Idag skulle jag och Lina laga pannbiffar. Efter att ha varit vegetarian i sammanlagt sju år så har jag aldrig direkt lagat någon pannbiff. Kanske var det därför jag inte förstod att Lina menade allvar när hon skrev att jag skulle platta till färsen, inte hacka den. Nu ser pannbiffarna ut som "hej kom och hjälp mig dö", som en viss underläkare uttryckte det.
Ungefär såhär ser pannbiffarna ut, fast mycket fulare.
Intresseklubben antecknar stort och smått från vardagen som småbarnsmorsa, sjuksköterska, och med femtioelva ofärdiga projekt igång. Det är inte så underhållande, men någon måste ju läsa det!
