Vårdcentralen
Kära bloggen,
Jag gjorde ett stort misstag och gick till vårdcentralen idag, med förhoppningen att jag kanske skulle få gå hem med något recept eller åtminstone en diagnos. Redan i receptionen förstod jag att förhoppningarna inte skulle infrias. De hade placerat mig hos den ökända doktor Fredrik. Då plötsligt slog det mig att tiden jag fått var ett återbud. Detta var alltså ingen slump! Någon hade lyckats undkomma doktor Fredrik och nu stod jag där istället med skägget i brevlådan.
Låt mig förklara. I vården finns det något som heter AT- läkare. De får jobba ungefär som vanliga läkare men de måste diskutera sina beslut med sin handledare, som är en färdigutbildad läkare på samma plats. Eftersom AT- läkaren är rädd om sin legitimation och egentligen inte träffat så mycket patienter så håller han eller hon krampaktigt fast vid lämplig kurslitteratur, som inte sällan är mer eller mindre verklighetsfrånvänd. Dessutom så får de göra allt som ordinarie läkare inte vill göra, typ inskrivningar.
Ungefär såhär kan en typisk AT- läkare se ut:
Eftersom jag visste att doktor Fredrik kunde vara lite speciell så tänkte jag att jag skulle ta i med hårdhandskarna redan från början. Ungefär såhär var vårt samtal:
Fredrik: Är det listningen?
Jag: Ja. (Angående papper jag hade med mig)
Fredrik: Varför har du kommit hit?
Jag: Jag har gått vid din sida länge. (Nej, det sa jag inte, men om han sett sjunde inseglet skulle han kanske tyckt att det var kul).
Jag: Jag har ont överallt. Aj, aj! Jag kan inte känna mina ben, jag är trött i min kropp.
Fredrik: Är det sant eller säger du bara det för att någon sagt åt dig att det är så?
Jag: -ridå-
Vid den punkten vet man att samtalet är över.
Istället skulle dr Fredrik ringa en Neurologkonsult, trots min avrådan.
Fördelen med att jobba inom vården är att man då kan göra såhär:
RING RING
-Hej, det är doktorn
-Hej, det är jag, din mongokompis. Jag vill fråga om en läkargrej.
-Vad roligt! Var är du trasig?
-Överallt, vad ska jag göra?
-Hm. Om du börjar med att...
Sjukvården, I love you.
Jag gjorde ett stort misstag och gick till vårdcentralen idag, med förhoppningen att jag kanske skulle få gå hem med något recept eller åtminstone en diagnos. Redan i receptionen förstod jag att förhoppningarna inte skulle infrias. De hade placerat mig hos den ökända doktor Fredrik. Då plötsligt slog det mig att tiden jag fått var ett återbud. Detta var alltså ingen slump! Någon hade lyckats undkomma doktor Fredrik och nu stod jag där istället med skägget i brevlådan.
Låt mig förklara. I vården finns det något som heter AT- läkare. De får jobba ungefär som vanliga läkare men de måste diskutera sina beslut med sin handledare, som är en färdigutbildad läkare på samma plats. Eftersom AT- läkaren är rädd om sin legitimation och egentligen inte träffat så mycket patienter så håller han eller hon krampaktigt fast vid lämplig kurslitteratur, som inte sällan är mer eller mindre verklighetsfrånvänd. Dessutom så får de göra allt som ordinarie läkare inte vill göra, typ inskrivningar.
Ungefär såhär kan en typisk AT- läkare se ut:
Eftersom jag visste att doktor Fredrik kunde vara lite speciell så tänkte jag att jag skulle ta i med hårdhandskarna redan från början. Ungefär såhär var vårt samtal:
Fredrik: Är det listningen?
Jag: Ja. (Angående papper jag hade med mig)
Fredrik: Varför har du kommit hit?
Jag: Jag har gått vid din sida länge. (Nej, det sa jag inte, men om han sett sjunde inseglet skulle han kanske tyckt att det var kul).
Jag: Jag har ont överallt. Aj, aj! Jag kan inte känna mina ben, jag är trött i min kropp.
Fredrik: Är det sant eller säger du bara det för att någon sagt åt dig att det är så?
Jag: -ridå-
Vid den punkten vet man att samtalet är över.
Istället skulle dr Fredrik ringa en Neurologkonsult, trots min avrådan.
Fördelen med att jobba inom vården är att man då kan göra såhär:
RING RING
-Hej, det är doktorn
-Hej, det är jag, din mongokompis. Jag vill fråga om en läkargrej.
-Vad roligt! Var är du trasig?
-Överallt, vad ska jag göra?
-Hm. Om du börjar med att...
Sjukvården, I love you.
