Diabetes och sentimentalitet
Idag var jag på apoteket (efter många om och men har jag fått tag i mina gula små påskäggspiller) och i vanlig ordning satt jag och tjuvlyssnade på folk medan jag väntade på min tur. Framför mig sitter en ung kvinna i 30-års åldern med ursprung i "något-annat-land", gissningssvis mellanöstern någonstans. Apotekerskan ställer först några frågor och ger henne sedan insulinpennorna som skrivits ut. Den unga damen frågar då vad det kostar och apotekerskan får upprepa två gånger att insulinet inte kostar något. Kvinnan tackar och går sedan därifrån.
Jag höll på att börja lipa. Kanske är det hormoner, kanske är det som jag är lite speciell, men jag kunde inte låta bli att tänka att i andra länder är diabetes en dödlig sjukdom. I ett land som drabbats av krig och hungersnöd hade hon kanske inte haft råd eller möjlighet att få insulin, eller för den delen mat. Och så hade världen varit en människa fattigare igen. Det är svårt för mig att förstå, hur kan man vara så lyckligt lottad som jag? Hur kan ett land vara så rikt och vänligt att vi utan att blinka förser våra diabetiker med mediciner de behöver?
Jag tror jag har drabbats av patriotism...!
Heja Apoteket!
Jag höll på att börja lipa. Kanske är det hormoner, kanske är det som jag är lite speciell, men jag kunde inte låta bli att tänka att i andra länder är diabetes en dödlig sjukdom. I ett land som drabbats av krig och hungersnöd hade hon kanske inte haft råd eller möjlighet att få insulin, eller för den delen mat. Och så hade världen varit en människa fattigare igen. Det är svårt för mig att förstå, hur kan man vara så lyckligt lottad som jag? Hur kan ett land vara så rikt och vänligt att vi utan att blinka förser våra diabetiker med mediciner de behöver?
Jag tror jag har drabbats av patriotism...!
Heja Apoteket!
