Baby be mine
Någonstans i buk och bröst river en instinkt i mig:
det är inte så att klockan tickar,
tvärtom har den stannat, visarna löpt amok, brutits av och urverket smält samman.
På nätterna vaknar jag med spetsade öron: lyssnar efter nattlig hunger och ensamhet eller små andetag som suckar förnöjt så att jag kan somna om.
Hon är inte där. Hon är inte där. Naturen håller oss isär.