Min vän i kiosken
Kära bloggen,
Min vän i kiosken är deprimerad. Han säger inte vad det är, men han hänger med sitt huvud och säger att det går. Ibland tänker jag att han har något lurt för sig, det har de alltid. Alltid vill de ha något av en, men det är jag som tänker så, när jag låter något trycka för hårt om bröstet.
När jag flyttade hit hade jag aldrig varit vän med något i snabbköpet innan. Nu förstår jag på ett annat sätt hur det kan hända att man hänger med huvudet någon dag.
Jag tror att jag förstår för att han har förlorat sitt land för andra gången, eller tredje. Här skulle finnas trygghet. Och jag skulle vara rakryggad och försvara systemet. Jag skulle skratta med en mun full av statligt finansierad tandvård upp till 20 års ålder och barnbidrag och skolgång och bibliotek och allt är helt och rent. "Alla är rika här", säger min vän. "Men det är inte riktigt så enkelt!" försöker jag, för han förstår inte hur skamligt det är att vara rik. Vi talar samma språk, för någon har finansierat våra lektioner. Slutligen säger vi vad vi båda tänker: vårt folk har röstat in nazister i riksdagen. Någon skjuter vilt i våran stad. Jag vill inte vara här längre. Det här är inget hem.
Min vän i kiosken är deprimerad. Han säger inte vad det är, men han hänger med sitt huvud och säger att det går. Ibland tänker jag att han har något lurt för sig, det har de alltid. Alltid vill de ha något av en, men det är jag som tänker så, när jag låter något trycka för hårt om bröstet.
När jag flyttade hit hade jag aldrig varit vän med något i snabbköpet innan. Nu förstår jag på ett annat sätt hur det kan hända att man hänger med huvudet någon dag.
Jag tror att jag förstår för att han har förlorat sitt land för andra gången, eller tredje. Här skulle finnas trygghet. Och jag skulle vara rakryggad och försvara systemet. Jag skulle skratta med en mun full av statligt finansierad tandvård upp till 20 års ålder och barnbidrag och skolgång och bibliotek och allt är helt och rent. "Alla är rika här", säger min vän. "Men det är inte riktigt så enkelt!" försöker jag, för han förstår inte hur skamligt det är att vara rik. Vi talar samma språk, för någon har finansierat våra lektioner. Slutligen säger vi vad vi båda tänker: vårt folk har röstat in nazister i riksdagen. Någon skjuter vilt i våran stad. Jag vill inte vara här längre. Det här är inget hem.
